I torsdags fick jag äntligen komma till en läkare för att diskutera mina jobbiga menstruationer. Det var en mycket snäll kvinnlig läkare som jag fick förtroende för direkt. Hon kändes trygg och var varsam och berättade precis allt hon gjorde.
Hon tog ett cellprov på livmodertappen och började sedan känna på min mage. Ganska snart sa hon att hon hittat problemet. Jag hade stora myom i livmodern. Hon lät mig själv trycka på magen så jag kunde känna dem. Det var som en förhårdnad strax under naveln.
Hon var tvungen att ta ett cellprov till inifrån livmodern. Det gjorde ont, riktigt ont. Men hon var snabb. Fast sedan när jag skulle gå och sätta mig på stolen igen blev jag illamående och svimfärdig. Det ringde i öronen och kallsvetten rann. Det ville aldrig sluta! En sköterska sprang efter saft och jag försökte få på mig byxorna och skorna.
Det gick över till slut. Läkaren sa att lösningen på mitt problem är att operera bort livmodern. Äggstockarna får vara kvar, men eftersom jag är 41 år och fött de barn jag vill ha finns det ingen anledning att ha livmodern kvar. Om hon hade trott att någon medicin eller annan behandling skulle hjälpa hade hon rekommenderat det, men inte nu.
Jag förstår ju att det är det enda rätta. Ändå kunde jag inte där och då bestämma mig för att hon skulle skicka mig vidare. Jag fick istället en månads betänketid och ska tillbaka i slutet av september för att genomgå ett ultraljud. Hon vill se hur stora och många myomen är.
Direkt när jag kom hem satte jag mig och googlade på myom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar