proctalgia fugax

Nu har det gått ca 10 månader sedan operationen och jag mår bra. Jag känner mig pigg och besvärsfri. Men den senaste tiden har kramperna i ändtarmen kommit tillbaka. Jag hade besvär av det efter operationen och nu är det som sagt tillbaka. En dag stod jag till sist på knä med tårar i ögonen och det gjorde så fruktansvärt ont. Till sist blev jag orolig att det var något allvarligt fel. Men min läkare säger att det är något som heter proctalgia fugax och är som ett sendrag i ändtarmen. Varför man får det vet man inte, men det verkar troligt att det för min del uppstått i samband med operationen och att tarmarna blivit lite omordnade. Det troliga är tydligen att det går över efter ett tag. Men det gör hemskt ont när det kommer. Nu har jag i alla fall provat magnesiumtabletter som ska vara lite kramplösande. Det verkar bli bättre med dem. Besvären har blivit lindrigare. Blir det inte bättre måste jag tillbaka till läkaren och kolla så det inte är något annat, så nu hoppas jag verkligen att det snart är borta.

Friskförklarad!

Så här ett drygt år sedan jag startade denna blogg känner jag att jag inte har så mycket mer att tillägga. Jag har skrivit om mina tankar, funderingar och de erfarenheter jag fått. Jag har också så klart och objektivt jag kan försökt att beskriva olika fakta om myom och olika behandlingar som finns i dagsläget. Förmodligen kommer det att komma ny forskning, nya mediciner och kanske även nya behandlingssätt. Men det får någon annan skriva om.

När jag började skriva här så gjorde jag det eftersom jag hittade irriterande lite om myom och jag tänkte att det kanske kunde intressera någon mer än mig. Och det har det tydligen gjort för ni är många som har besökt och besöker min blogg. Det är roligt, och även om jag slutar skriva så finns jag kvar här och kan besvara frågor om ni har några! Kan ju hända att det kommer något inlägg också ifall något nytt som kan intressera inträffar.

Jag hade tur och träffade på en bra läkare som tog mina besvär på allvar. Jag har förstått att det ibland är svårt att få en läkare att lyssna och förstå hur jobbigt man kan tycka att det är med riklig mens. Men försök stå på er!

Min livskvalitet har blivit så mycket bättre sedan jag slipper rikliga menstruationer. För mig fanns nästan bara valet att operera bort livmodern eller ha kvar besvären. Jag har aldrig ångrat operationen - inte ens när jag mådde som sämst dagarna efteråt.

Ha det bra!
                      Tack och hej!

Underbara semester!

Har nu kommit hem efter ca 3 veckors semester. Mestadels har vi campat men även bott på hotell en del. Och vilken lycka att bara njuta av sol och bad denna fantastiska sommar! Förra sommaren regnade ju nästan bort och jag kämpade med småblödningar, monstruösa menstruationer och fick mestadels sitta på stranden och titta på när de andra badade. Det slapp jag i år!

Har fortfarande problem med ett värkande bröst, men har nu fått en tid i slutet av augusti. Men jag tror faktiskt det är något hormonellt för det är värre ibland och nästan borta ibland. Och så blir jag väldigt varm och svettig emellanåt och jag som alltid varit frusen. Är det klimakteriet som spökar? Läste någonstans att det finns risk att man hamnar i klimakteriet tidigare även om man har äggstockarna kvar. Men hur vet man det när man inte längre har mens?

Summa summarum: Jag har haft en bra sommar - jag ångrar inte min operation!

Jobbigt

Ja det här har ju inget med mitt myom eller operation att göra, men det handlar ju ändå om kvinnokroppen. Jag har fortsatt ont i höger bröst och var till bröstenheten på sjukhuset i fredags. Läkaren klämde och kände och sa sedan att han inte tror att det är något allvarligt. Kanske en segdragen bröstinfektion. Han tyckte vi kunde vänta till september med att göra mammografi och ultraljud. Sedan skrev han ut värktabletter. Känner mig inte riktigt lugnad, men hoppas att en erfaren bröstläkare vet vad han pratar om.

Orolig

Så här snart ett halvår efter operationen känns allt bra i magen. Däremot är jag mer orolig för hormonerna i kroppen. Från och till har jag haft svullna och ömma bröst. Har tänkt att det väl är något med menstruationscykeln som jag inte längre har så bra koll på. Eller rättare sagt det är omöjligt att veta om man har pms eller om det är något annat som spökar. Gjorde mammografi i mitten av maj och det såg bara bra ut. Men så i slutet av majmånad fick jag ont i höger bröst. Fick sedan feber och jätteont, men bara i höger bröst. Tänkte att jag haft en för tight bh och fått någon inflammation. Men det gick inte över. Kom till vårdcentralen som sa att det nog inte är något farligt. Fick penicillin, något bättre men inte bra.
Har nu fått en återbudstid på bröstenheten och ska dit imorgon. Känner mig klart orolig. Finns ingen knöl, men helvetiskt ont vid beröring nära bröstvårtan. Och man ska INTE googla på dessa symptom. Jag är nog närmast döende när jag läser och prickar in mina symptom.
Det jag hoppas på är att det ändå är hormoner som spökar. Hoppas, hoppas...

Provsvar från polyp

Idag landade ett brev från sjukhuset åter i min brevlåda. Och fast jag nästan vet att det inte ska vara något farligt så kändes det nervöst att öppna provsvaret.

"Vill bara tala om att den lilla polypen som togs bort från slidtoppen enbart var en läkningspolyp som vi kallar granulationspolyp och den är helt ofarlig. Det finns således ingen anledning till några kontroller eftersom den är borttagen och förhoppningsvis har dina blödningar slutat."

Det kändes skönt. Inte för att jag direkt oroade mig, men det är alltid härligt att få svart på vitt att allt är okej. Nu hoppas jag bara att vårvärmen kommer snart så jag kan njuta av att gå i ljusa tunna kläder utan att vara rädd att blöda igenom. :)

Återbesöket hos gyn

Så var då återbesöket på gyn avklarat. Jag har sprungit hos läkare så många gånger senaste halvåret att jag nu idag kvalade in för frikort.
Jag sökte ju för småblödningar och fick komma ganska omgående. Läkaren lyssnade på mina symtom och sa sedan att hon trodde att det var polyper i slidväggen som uppkommit efter operationen. Tydligen är det ganska vanligt att de kommer i samband med läkningsprocessen efter en hysterektomi. Varför upplyser då ingen om det? Inte någonstans hittar jag det, men å andra sidan finns ju inte så mycket information överhuvudtaget om myom och operation av myom. Under all kritik egentligen, när det är så många kvinnor som faktiskt har myomproblem.

Nåja, hon gjorde en gynekologisk undersökning och det visade sig att hon hade rätt. Jag tror hon hittade två polyper, men jag är osäker. Med hjälp av en sköterska tog hon bort polyperna. Hon använde någon sorts avknipsare. Själva ingreppet då hon klippte av polypen kändes inte, men det ömmade när hon satte in instrumentet som "öppnar upp".  Sedan ömmade det en del när hon tryckte en bomullspinne av något slag på stället där polypen suttit för att stoppa blödningen. Efteråt kände jag mig svimfärdig, och hon sa att det berodde på nerver som kommer i beröring vid ett sådant ingrepp. Nu har jag nästan svimmat vid tre gynundersökningar. Jag som aldrig förut varit rädd för gyn blir lätt illamående bara jag tänker på det nu.

Jag fick ett trosskydd och så ska jag ta det lugnt några dagar, och sex ska jag vänta med i drygt en vecka.
Problemen kan komma tillbaka, men hon sa att i 90 % av fallen brukar det vara en engångshändelse. De borttagna polyperna skickades på analys för att man ska vara säker på att de inte är farliga. Det är sällan polyper är det, men man vill alltid vara på den säkra sidan.

Nu tycker jag att det räcker med underlivsproblem. Jag hoppas det här var sista gången jag behövde besöka en gynmottagning.

Återbesök

Jag ska få komma på återbesök till gyn på måndag. Man ska inte ha blodblandade flytningar. Nu har även magen svullnat upp lite. Men de bedömde det inte som akut så därför får jag vänta tills nästa vecka. Hoppas det går över av sig själv innan dess.

Bakslag

I helgen kom ett litet bakslag för mig. Jag mår bra, men jag har fått blodblandade flytningar, och lite ont i höger sida. Vet inte varför. Jag har bara äggstockarna kvar så det borde inte blöda. Annars kan man om livmodertappen sparas få lite blödningar då och då, som en minimens. Men så är det ju inte för mig. Försökte få tag på Gyn idag och höra om det är något som bör följas upp, men fick ingen telefontid. Hoppas på bättre tur imorgon.

Att våga

Den här gången tänkte jag bli lite mer intim än jag varit tidigare. Jag tänkte tala om sex efter en livmoderoperation. Jag tror att många undrar om detta men inte vill eller vågar fråga sin läkare om det.
När min läkare informerade mig om en tänkbar hysterektomi berörde hon även sexlivet. Hon sa att det inte finns några belägg för att det skulle bli sämre efter en operation. Däremot hade hon hört av sina patienter att flera tyckte att det inte var någon skillnad alls, och någon till och med att det blivit bättre. Jag kan tänka mig att det beror på vilka besvär man har hur positivt man tycker att det blir efter operationen.
Mina besvär var främst de oregelbundna blödningarna, och på slutet så blödde jag allt som oftast lite vid samlag. Jättetrist, och förtog en del av lusten att vilja ha sex överhuvudtaget.
Enligt min läkare skulle jag vänta med sex tills det gått 6 veckor efter operationen. Jag kände mig inte redo just då heller kan jag erkänna. Man har ändå gjort en större operation och det finns ett sår inuti kroppen också som man inte ser eller känner lika mycket som såret på utsidan. Jag kände mig inte redo förrän efter 8 veckor och då var jag livrädd. Rädslan för att det skulle göra ont, att det skulle blöda fanns där. Också en viss oro för att känslan skulle vara annorlunda. Men det gick hur bra som helst.
Det finns ju en fördel till med operationen. Du behöver inte oroa dig för oönskade graviditeter. Preventivmedlens tid är förbi! ;-)
Min summering av det hela blir därför: Ta det lugnt, känn ingen stress men var inte heller rädd - våga!!!

Smalare men samma vikt

Igår var det en på mitt jobb som kommenterade att hon tyckte jag blivit smalare. Skönt, då är det inte bara jag som inbillar mig. Byxorna spänner inte längre och jag tycker att magen syns mycket mindre i profil. Förut såg jag nästan gravid ut. Jag hade liksom en förhårdnad vid naveln som buktade ut. Men den är borta nu. Och det kan inte bero på viktminskning för jag väger ungefär detsamma som förut = 59 kg.

Vintersemester

Det har gått en och en halv månad sedan operationen då jag tog bort hela min livmoder och fick ett ca 20 cm långt bikinisnitt. Om någon sagt till mig då att jag en och en halv månad senare skulle svischa ned för branta slalombackar hade jag inte trott dem. Men det är precis vad jag har gjort i ett par dagar nu. Första dagen hade jag lite ont i området runt operationsärret men det var nog mest otränade muskler, för redan nästa dag kändes det bättre. Jag har även badat med mina barn i ett äventyrsbad i 4 timmar, men då hade jag ett vattentätt stort plåster .som jag fått från vårdcetralen över ärret.

Nästan som vanligt

Nu har det gått 4 veckor sedan operation och idag skulle jag ha börjat arbeta igen efter sjukskrivningen. Men jag mådde så bra att jag avslutade min sjukskrivning en vecka före läkarens ordination. Så jag har redan hunnit arbeta en vecka och det har gått jättebra. Men visst är jag tröttare än vanligt på kvällen. Men samtidigt blev det en frustration att gå hemma och inte få göra nästan någonting. Nu har jag ett ganska flexibelt jobb där jag kan variera sittandet och ståendet som jag känner för. Det är nog en förutsättning för att orka gå tillbaka tidigare.

Operationssåret läker bra och jag har bara lite känningar emellanåt. Jag har i stort sett sluppit några blödningar, det var bara ytterst lite de två första dagarna. Däremot märker jag av flytningar, som nu tack och lov börjar avta. De luktade lite illa ungefär som avslaget efter en förlossning. Kändes inte särskilt fräscht. Men jag hoppas de också försvinner snart.

Jag har i stort sett ingen känsel från naveln och ned till såret, och det stör mig lite. Men jag hoppas att även det ska ordna till sig på sikt. Men nu kan jag iallafall äntligen ligga på sidan igen för det fixade jag inte de första veckorna.

Jag skulle behöva och vilja börja träna men får nog vänta ett tag till. Magmusklerna är inte i trim om man så säger, och jag känner mig svullen runt operationsärret. Så tyvärr får jag vänta ett tag till med sit-ups som skulle behövas för att få ordning på pösmagen. ;)

Ångrar ändå inte en sekund att jag gjorde den här operationen. Jag känner mig i stort sett som vanligt, och det är så otroligt skönt att slippa springa på toaletten hela tiden,  slippa att byxorna spänner och som jag sagt tidigare slippa planera min tid efter mensen.

Operation av livmoder - fakta

Operation av livmodern görs via bukväggen (abdominell hysterektomi), antingen tvärsnitt eller längssnitt, via slidan (vaginal hysterektomi) eller via titthålsoperation. Om livmodern inte är kraftigt förstorad väljer läkaren oftast vaginal hysterektomi eftersom tillfrisknandet går snabbare. Det kan bli så att en till början operation vaginalt måste avbrytas och fortsätta som en vanlig operation då det kan visa sig att livmodern eller myomen är för stora. Operationen tar mellan 1-2 timmar och du är vanligtvis sövd under ingreppet. Det kan hända att man får ryggmärgsbedövning vid vaginal operation och då är du vaken under ingreppet. När livmodern är bortopererad sys slidtoppen ihop med stygn som försvinner av sig själva.

Du får dropp under och strax efter operationen, men brukar kunna börja äta och dricka några timmar efter förutsatt att du mår bra. Du får mediciner under vårdtiden som motverkar blodproppar och infektioner.

Äggstockarna lämnas oftast kvar för att man ska slippa hamna i för tidigt klimakterium. På livmoderns plats lägger sig tarmarna, och man kan ha lite besvär med just dem ett tag efter operationen. Ägg som bildas från kvarvarande äggstockar löses upp och försvinner utan problem. Menstruationerna upphör helt, men strax efter operationen är det vanligt med sparsamma till måttliga blödningar och ökande flytningar. Det försvinner sedan.

Samliv och känsloliv brukar normalt inte påverkas till det sämre. Men man bör vänta med samlag i ca 4-6 veckor för att slidtoppen ska hinna läka ihop och få tillräcklig styrka. Man får inte heller lyfta tungt, mer än 5 kg, eller annat som är ansträngande. I början är det bra att ta lugna promenader för att få upp konditionen igen efter operationen, men vänta ett par veckor med intensiva gympapass!

Det är inte så vanligt med komplikationer och återbesök är sällan nödvändigt. Men förstoppning, urinvägsinfektioner är sådana komplikationer som ändå händer att man får.

Sjukskrivningstiden varierar dels beroende på typ av operation men också beroende på hur tungt arbete man har. Normalt brukar vaginal hysterektomi ge 2 veckors sjukskrivning och abdominell hysterektomi ca 4 veckors sjukskrivning.

Öm i magen

Nu har det snart gått två veckor sedan operationen och jag blir lite bättre för varje dag. Operationssåret läker fint, värre är det med ställena där de 10 agrafferna suttit. De är fortfarande lite röda och irriterade. Senaste dagarna har jag märkt att nu när såret gör mindre ont så ömmar det mer i magen strax under naveln. Men jag antar att det har att göra med att myomet och livmodern sträckte sig ända dit. Efter operationen har jag som ett 10 cm stort blågult blåmärke just under naveln, och det är där det ömmar som mest. Annars mår jag bra. Lite yr p g a anemi, men jag äter järntabletter. Och så får jag kramp i tarmarna emellanåt - inte så kul. Men det stod i informationen från sjukhuset att man kunde ha tarmbesvär upp till två månader efter operationen så det är väl normalt antar jag.

Igår när jag satt och tittade på tv så kom där en reklam för Libresse. Och då slog det mig plötsligt. Jag kommer aldrig mer behöva mensskydd!!! Senare på kvällen började vi planera för att resa iväg på sportlovet, och då slog det mig igen. Jag behöver inte längre kolla i almanackan om jag har mens då och behöva planera utifrån det. Jag har nog inte fattat vidden av den här operationen än. Jag är fri från menssmärtor, kraftiga blödningar och slipper att tacka nej till evenemang p g a mens. Jag är fri! FRI!!!!

Agraffer borttagna!

När jag kom hem från sjukhuset hade jag med mig en lapp om att jag skulle ta bort agrafferna hos distriktssköterskan. Då reflekterade jag inte så mycket över detta.

Jag har ett operationssår som är ett 20 cm brett bikinisnitt som jag själv inte ser så mycket av. Magen är dessutom öm och svullen efter operationen så det faller sig inte naturligt att titta på såret. Jag insåg dock efter några dagar hemma att agraffer inte är stygn sydda av tråd utan häftklamrar av titan! Jag var alltså nitad inte sydd. Nu kändes det plötsligt lite jobbigt att tänka på borttagningen av dessa. Dottern räknade ut att jag hade 10 st agraffer som ska tas bort. Kul, tänkte jag.

Idag har det gått 10 dagar sedan operation och dags för borttagandet av agrafferna. De har de senaste dagarna kliat och varit lite irriterade så det kändes ju samtidigt skönt att de skulle bort. Men nervöst. Hur ont skulle det komma att göra?

Fick världens gulligaste sköterska. Hon var lugn, pedagogisk och allt gick toppenbra. Jag fick andas in och andas ut samtidigt som hon drog bort dem en efter en. Det var någon som stack till lite eller sved men i övrigt var det faktiskt bättre än att ta bort stygn. Så jag kan nu lugna alla som blir ihophäftade. Det kanske känns lite när de ska tas bort, men det är inget att oroa sig över. Det går så snabbt att man knappt hinner tänka och efteråt är det så underbart skönt att ha blivit av med dem. De är mer till besvär medan de sitter kvar.

Var så glad efteråt att jag var tvungen att fira det hela med en fika. Måste ju öva mig på att återgå till civilisationen igen. Vill börja jobba så snart det är möjligt. Det är ju urtrist att bara sitta hemma och glo.

Hemgång

På torsdagsmorgonen mådde jag mycket bättre. Dagsköterskan kom och tog bort min sårkateter och därmed också den pump med smärtlindring som jag haft. Det blev ett litet hål vid operationssåret som hon täckte med en kompress. Sedan fick jag äntligen gå och duscha.

Benen skakade och det tog en evighet att komma in i duschen. Men så otroligt skönt när det varma vattnet strömmade från duschen och jag fick tvätta av mig de senaste dagarnas sjukhuskänsla. På med rena, privata kläder. Helt slut var jag efter duschen så jag somnade i sängen en stund.

Jag fick lunch på sjukhuset och sedan var det dags för hemgång. Jag hade börjat få värk och fick mina sista alvedon+ipren innan jag gick ut från avdelningen. Det är bara några steg till hissen men de kändes jobbiga att ta. Sedan när jag skulle gå de 50 stegen ut till bilen fick jag pausa flera gånger. Och jag som brukar kunna gå flera mil utan att bli trött!!!

Väl hemma tog jag en kopp té och sedan däckade jag. På kvällen hade jag åter 38 graders feber, men det gjorde ingenting. Jag var bara så glad över att vara hemma igen.

Dag 3 på sjukhuset

Att ligga på sjukhus är som att världen utanför stannar upp. Det enda viktiga är det som händer på den avdelning och i det rum man ligger. Man mår helt enkelt inte tillräckligt bra för att orka ha koll på någonting annat än när det är dags för medicinintag, lunch, middag, fika och provtagningar.

På onsdagen när jag vaknade mådde jag uruselt. Jag var yr och benen skakade när jag gick. Tempen låg på 37,7 ungefär som tidigare. Personalen beslutade sig för att ta fler blodprover för att utesluta infektion.

Senare på morgonen kom läkaren som varit med vid operationen. Hon berättade att operationen på det hela hade gått bra. Den hade tagit ca 80 minuter och jag hade förlorat ca en halvliter blod, vilket nu förklarade mitt usla blodvärde, ett hb på 96. Men det är tydligen vanligt att man förlorar en del blod när man tar bort myom. Inte så konstigt egentligen om man tänker efter. De är ju muskelknutor som sitter på livmodern där mycket blod samlas.

Mitt myom hade inte suttit på själva livmodern som man först trodde. Det satt däremot på livmodertappen, vilket gör att jag tycker det är ännu konstigare att ingen upptäckt detta tidigare vid gynkontroller. Man gör ju ändå cellprov titt som tätt och detta myom måste ha suttit ett tag. Det var stort som en större grapefrukt och vägde 840 gram. De tog bort både myom och livmoder och sydde ihop slidtoppen med stygn som går bort av sig själv. Sjukskrivning i 4 veckor. Ta det lugnt, inga tunga lyft, inget spring i trappor första veckorna men gärna promenader för att få upp konditionen igen.

Läkaren tyckte jag såg matt och blek ut och ville ta med mig för att göra ett ultraljud. Så stödd på henne gick vi iväg till ett undersökningsrum. Väl där visade det sig att hon ville göra en gynundersökning med vul = vaginalt ultraljud. Att lägga sig i en gynstol är aldrig roligt, men att försöka lägga sig där i stolen nyopererad kan jag säga är det värsta jag varit med om. Väl nere i stolen och benen i luften snurrade det rejält i huvudet. Läkaren tyckte det såg fint ut även om jag blödde en del. Att sedan komma upp igen var än värre än att komma ned. Efteråt satt jag helt utpumpad kvar och det svartnade för ögonen. Läkaren ringde efter förstärkning som gemensamt hjälpte mig tillbaka till mitt rum. Jag mådde uruselt och läkaren sa att jag fick stanna kvar en dag till.

Jag låg i sängen resten av dagen. Som tur var hade jag 3 rumskamrater som höll stämningen uppe. Vi hade väldigt roligt. Skönt att kunna skratta när man mår dåligt. När sedan kvällssköterskan visade sig prata babyspråk och var halvdöv så det ledde till den ena komiska situationen efter den andra blev det ytterligare en sak som förgyllde vår tillvaro.

Tyvärr blev jag dålig på kvällen. Tempen var plötsligt 38,2 och jag skakade som ett asplöv. Mina snälla rumskamrater öppnade fönstret så jag fick lite luft och sedan sov jag bort några timmar. Middagen fick jag bara i mig två tuggor sedan mådde jag för dåligt för att äta. Piggade dock på mig lite inför kvällsfikat och sedan sov jag gott den natten. Vaknade vid fyratiden sjöblöt men allt för matt för att orka göra något åt det. Sov tills nattpersonalen kom och väckte mig vid sextiden och då hade febern gått ned och jag hade 37,1.

Jag kände mig genast mycket bättre.

Operation - dag 2

Natten efter operationen är mest ett töcken. Nattpersonalen kom och tog blodtrycket en gång i timmen och någon gång emellanåt behövde jag smärtlindring. Min rumskompis hade mer ont än jag, men å andra sidan hade jag en sårkateter med tillhörande pump med bedövningsmedel instucket i operationssåret så det mildrade ju mina smärtor betydligt.

På morgonen fick vi frukost och sedan togs det blodtryck och några rör med blod. Vid niotiden blev vi bortkopplade från urinkatetern och nu var det meningen att vi skulle kunna gå på toa och kissa själva. Det var på mycket darriga ben som jag gick till tvättrummet med stöd av en sköterska. Samtidigt var det väldigt skönt att upp och röra på sig lite. Men jag blev helt slut av den lilla promenaden. Men det var skönt att få tvätta av sig med blöta handdukar.

Jag tackade nej till morfintabletter. Fick så himla ont i magen av dem. Istället försökte jag klara mig på 2 alvedon och en ipren och det gick rätt bra. Min rumskompis som gjort vaginal operation hade mer ont och fick morfin en gång i timmen. Hon fick citodon utskrivet och planerade att gå hem senare under dagen. Själv hade jag ingen tanke på hemgång, och sköterskorna sa att jag gärna fick stanna till nästa dag.

På eftermiddagen kände jag mig så pigg att jag tog på mig mina egna privata kläder och gick ut i dagrummet och drack té. Det var en enorm befrielse att känna sig så pigg så kort tid efter operationen och jag ringde glatt hem och meddelade att jag skulle få komma hem nästa dag.

På kvällen åkte rumskompisen hem och jag blev ensam en timme. Sedan rullades det in en dagoperationspatient och senare även ytterligare en som opererat fast sitt urinrör efter ett framfall. Det blev genast stökigare på avdelningen och natten blev orolig. Jag sov inte mycket alls. Dels på grund av att jag själv hade svårt att sova, men också för att en av de nya i rummet hade ont och dessutom var väldigt snacksalig. Jag har inget problem med folk som vill prata, tvärtom är det trevligt men inte klockan 3 på natten.

Framåt 5 på morgonen somnade jag äntligen, för att sedan bli väckt klockan 6 av nattpersonalen. Men jag kunde faktiskt somna om då.

Operationsdagen

Måndagen för exakt en vecka sedan lades jag in på sjukhuset för att operera bort livmoder + myom. Och exakt en vecka senare har jag äntligen fått tillbaka så mycket energi att jag orkar skriva ned lite om mina erfarenheter.

Kvällen innan operationen gick i fastans tecken och ett lavemang typ microlax intogs. De hände inte så mycket mer, jag kände inte av lavemanget nämnvärt och försökte sedan få mig lite sömn. Det var däremot omöjligt. Tror jag dåsade till lite då och då annars nästan klarvaken. Mycket nervös.
Klockan 5 ringde väckarklockan. Jag duschade och drack ett glas saft tio minuter i 6 precis som narkosläkaren sagt att jag skulle göra. Sedan gick jag ut till bilen och blev skjutsad till sjukhuset. Det var nattsvart och väldigt lite trafik. Då började magen göra sig påmind. Precis innanför dörrarna till sjukhuset var jag tvungen att springa på toaletten. Nu kom lavemanget!!! Blev kvar på toan i en kvart ungefär.

Tog hissen upp till avdelningen och klockan var tio minuter i 7. Alldeles lugnt på avdelningen. Nattsköterskorna lyste med sin frånvaro och dagsköterskorna stämplade precis in. Ingen tog någon notis om mig så jag satte mig i väntrummet som de sagt på inskrivningen att jag skulle göra. Några minuter senare kom en kvinna som jag träffat på torsdagen och som skulle genomgå liknande operation som jag. Vi satt där och väntade och väntade och väntade. Vid 7.30  kom äntligen en sköterska och tog oss till ett rum och vi fick var sin sängplats. Sedan skulle kläderna av. Operationsrock på, trosor och strumpor skulle av, men fick vara på tills operationsdags. Jag sprang på toan igen. Det skulle jag bli tvungen att göra fyra gånger till den förmiddagen. Microlax ska ju vara snabbverkande men det verkade inte gälla i mitt fall. Inte förrän nu vände tarmarna sig ut och in.

Sedan var det bara att vänta. Vi fick dropp för att inte bli uttorkade. Ingen visste när bara att vi någon gång under dagen skulle ned till operation. Det blev en mycket lång väntan. Det var nästan tur att jag sovit så dåligt för nu kunde jag åtminstone slumra mellan varven.

Tjugo minuter i 11 fick min rumskompis åka till operation. Hennes livmoder skulle tas ut vaginalt eftersom den inte var så stor som min. Jag räknade på att hennes operation skulle ta någon timme och att det sedan borde vara min tur. Men så var det inte. Min väntan drog ut på tiden. Jag hann sluta vara nervös och istället bli irriterad över att jag aldrig fick komma på operation. Jag kände mig hungrig och irriterad, nästan gråtfärdig. Det var en oerhört jobbig väntan.

Tio minuter över 14 kom sköterskan in och sa att nu var det bråttom - jag skulle genast ned. Snabbt fick jag springa på toa. Slängde i mig en konstig pillercocktail mot värk, illamående och så lugnande. Trosor åkte av och operationsstrumpor åkte på. Så snabbt ned i sängen och rullas ut till hissen. Ett kuvert med mina personuppgifter och antibiotika som skulle tillföras under operationen fick också följa med.

Vid operationssalen fick jag info om var uppvaket låg. Nu började lugnande medlet sätta in och jag kände mig avtrubbad. Inrullad till operation och fick hoppa över och lägga mig på en operationssäng. Sedan skulle jag få en varm mössa på mig. Alla var lugna och snälla. Mössan var varm. Jag fick rabbla personnummer, någon satte in en kateter, jag fick syrgas för att höja syret i blodet och sedan sa de god natt och sprutade in narkosmedlet i armen på mig. Nattsvart.

Minns att jag vaknade av röster och visste genast att jag var på uppvaket. Det var varmt, mjukt och jag var jättetrött och somnade om igen. Nästa gång som jag vaknade försökte jag titta upp. En sköterska kom och frågade om jag hade ont.
Nej, inte ont bara kissnödig. Det kan du inte vara sa hon eftersom du har en kateter som tar hand om det. Det är nog smärta du känner och så tryckte hon i mig morfin, och jag slutade vara kissnödig.
De kopplade bort syrgasen och tog mitt blodtryck, vilket de sedan sprang och gjorde flera gånger under tiden jag låg kvar. Gud så trött jag var. Jag sov bort flera timmar på uppvaket. Fick komma tillbaka till avdelningen vid halv sju på kvällen. Mer morfin, mer sova, sedan några tabletter av något slag, lite vatten. Vid niotiden fick jag äntligen äta lite. Det blev saftsoppa och en smörgås. Sedan sova, sova, sova och så smärtlindring när det behövdes. Måndagen gick mot sitt slut.

Hemma igen!

Tänkte inte skriva så många rader men bara tala om att operationen gick bra och jag nu är hemma igen. Fruktansvärt trött men det blir hela tiden bättre. När jag orkar kommer jag skriva mer i detalj om själva ingreppet och mina dagar på sjukhus.
Ta väl vara på er!

Nervöst

Nu mina vänner är det inte långt kvar till operationen. Om 12 timmar ska jag vara i väntrummet på gyn, nyduschad och redo för att få på mig sjukhuskläder. Jag är så fruktansvärt nervös nu!!!!

Ikväll har jag intagit en god middag tillsammans med familjen. Jag får visserligen äta ända fram till klockan 24 i natt, men jag tror jag klarar mig efter en stadig middag. Kan hända blir det någon macka vid 22-tiden. Dricka te, kaffe, saft och vatten får jag göra fram till klockan 6 imorgon bitti. Narkosläkaren tyckte jag skulle dricka ett glas saft strax innan klockan 6 för att få i mig lite socker.

Innan jag går och lägger mig ska jag ha tagit ett litet lavemang, typ microlax, och sedan duscha och tvätta håret. Imorgonbitti ska jag återigen duscha. Sängkläder och andra kläder måste vara rena så det blir till att byta i sovrummet ikväll. Väckarklockan kommer ställas på 5 för att jag ska hinna i tid till klockan 7. Sedan får vi se hur lång tid jag måste vänta på operation. Hade jag varit först ut till operation skulle de ha talat om det för mig på inskrivningen i torsdags. Ingen sa något så förmodligen är det någon eller några före. Jag kommer få lugnande och alvedon innan jag ska ned till operation. Det kommer behövas!

Håll tummarna!

Kräksjuka

Har lyckats hålla både mig och familjen friska under hela julhelgen. Men så i natt kräktes yngsta dottern. Varför???
Har väntat på den här operationen sedan i september och ställt in mig på den. Jag brukar inte bli sjuk så jag hoppas att så inte sker den här gången heller. Och att ingen annan i familjen heller blir sjuk eftersom det då krånglar till barnvaktsfrågan.

Inskrivning

Idag var jag klockan 8 på sjukhuset för att göra undersökningar och skrivas in inför operationen på måndag. Och man får ju vara glad att man inte är sjukhusrädd. För jag vet inte om jag vågat mig tillbaka efter dagens strul annars. Som tur är vet jag att det inte brukar vara så här annars.

Men det började med att jag fick sitta och vänta i 40 minuter och sedan fick jag träffa en sköterska som inte brukar ha hand om inskrivningspatienter. Men den ansvarige var sjuk så hon tog det istället, vilket väl gick ganska bra. Jag fick berätta min sjukdomshistoria och sedan fick jag ta prover som jag redan tidigare tagit, men för säkerhetsskull skulle ta igen. Det blev tre rör med blod. Sedan skulle det lyssnas på hjärtat, tas puls och sedan blodtryck. Sedan fick jag sätta mig och fylla i en blankett som jag redan tidigare har fyllt i, men för säkerhets skull skulle fylla i igen.

Ny väntan medan ansvarig läkare som jag skulle träffa försvann iväg med en annan patient. Sedan kom den tidigare sköterskan och frågade om jag möjligtvis sett till läkaren och jag svarade att jag sett henne. Så kom en annan sköterska och frågade samma sak och sedan följde sköterskan med mig upp till en annan avdelning där jag skulle vänta på läkaren. Då kom hon plötsligt på att mina papper var kvar nere på andra avdelningen och sprang och hämtade dem. Sedan väntade jag i en knapp timme innan läkaren kom.

Läkaren tog med mig in i ett rum där hon på en gång frågade vad jag gjorde där = vad jag hade för besvär. Jag tänkte att det borde hon väl kunnat ha läst på eftersom hon hade min journal på datorn, men jag berättade ändå. Hon ställde frågor angående cellprover och annat som jag inte tyckte att jag som patient skulle behöva hålla reda på men svarade så gott det gick. Hon kollade för säkerhets skull i datorn. Så bestämde hon sig för att hon skulle undersöka mig lite så hon lyssnade på mitt hjärta, mina lungor och tog min puls. Sedan skulle hon ringa en operationsläkare och rådgöra lite inför min operation. Men så ändrade hon sig igen och bestämde sig för att göra mer undersökning och kolla in mitt operationsärr från ett tidigare kejsarsnitt. Sedan ringde hon läkaren. Efter det så ville hon göra en mer grundläggande gynekologisk undersökning för att bilda sig en egen uppfattning så då fick vi gå till ett annat undersökningsrum. Efter mycket om och men konstaterade hon: "Jo, du behöver opereras. Har du fått någon operationstid?"

För det första kan man ju undra vad ett inskrivningssamtal är om man inte redan har fått en tid för operation. Och har man väl ett inskrivningssamtal så har väl ändå remitterande läkare redan beslutat att det är nödvändigt med en operation. Men jag kanske har fel.

Nåja, färdig där och fick ned till första avdelningen igen. Väl där fick jag veta att jag inte skulle vara där utan på våning ett.
"Du har väl dina papper?"
Nej, det hade jag inte för dem hade läkaren behållit. Fick iallafall gå till våning ett och vänta i väntrummet där. Sköterskan kom så småningom med mina papper. Sedan väntade jag väl 20 minuter och så kom en narkosläkare.
"Hej, hej, och vad är ditt problem?"
Än en gång fick jag dra min sjukdomshistoria, svara på samma frågor som tidigare och så lyssnade han på mitt hjärta, mina lungor och tog min puls. Sedan var det klart om jag inte hade några fler frågor. Just då kände jag att jag inte hade det. Men innan jag fick gå frågade han:
"Har du tagit alla prover?"
Men hur ska jag kunna veta det???!!! Jag har tagit tre rör blod. Det stod visserligen i kallellsen att de också skulle göra ett EKG men det kanske är bortkastat när 3 personer lyssnat på hjärtat och kollat pulsen?
I vilket fall gick jag hem. Har inte hört något från sjukhuset så det var väl okej. Hoppas det inte är lika virrigt på måndag.

Nedräkning

Den 3 januari ska jag skrivas in på sjukhuset. Då ska jag genomgå olika sorters undersökningar och få träffa den läkare som ska genomföra operationen. Shit det börjar närma sig. Detta som jag väntat på så länge ska nu bli av. Är jättenervös. Värst är att bli sövd, jag gillar inte det. Har blivit det en gång tidigare - vid ett kejsarsnitt. Men då var det ett akut snitt och då hann jag inte tänka så mycket. Nu ska jag ligga och vänta i timmar innan. Usch och fy. Jaja, det är ett tag kvar.