När jag kom hem från sjukhuset hade jag med mig en lapp om att jag skulle ta bort agrafferna hos distriktssköterskan. Då reflekterade jag inte så mycket över detta.
Jag har ett operationssår som är ett 20 cm brett bikinisnitt som jag själv inte ser så mycket av. Magen är dessutom öm och svullen efter operationen så det faller sig inte naturligt att titta på såret. Jag insåg dock efter några dagar hemma att agraffer inte är stygn sydda av tråd utan häftklamrar av titan! Jag var alltså nitad inte sydd. Nu kändes det plötsligt lite jobbigt att tänka på borttagningen av dessa. Dottern räknade ut att jag hade 10 st agraffer som ska tas bort. Kul, tänkte jag.
Idag har det gått 10 dagar sedan operation och dags för borttagandet av agrafferna. De har de senaste dagarna kliat och varit lite irriterade så det kändes ju samtidigt skönt att de skulle bort. Men nervöst. Hur ont skulle det komma att göra?
Fick världens gulligaste sköterska. Hon var lugn, pedagogisk och allt gick toppenbra. Jag fick andas in och andas ut samtidigt som hon drog bort dem en efter en. Det var någon som stack till lite eller sved men i övrigt var det faktiskt bättre än att ta bort stygn. Så jag kan nu lugna alla som blir ihophäftade. Det kanske känns lite när de ska tas bort, men det är inget att oroa sig över. Det går så snabbt att man knappt hinner tänka och efteråt är det så underbart skönt att ha blivit av med dem. De är mer till besvär medan de sitter kvar.
Var så glad efteråt att jag var tvungen att fira det hela med en fika. Måste ju öva mig på att återgå till civilisationen igen. Vill börja jobba så snart det är möjligt. Det är ju urtrist att bara sitta hemma och glo.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar