Att ligga på sjukhus är som att världen utanför stannar upp. Det enda viktiga är det som händer på den avdelning och i det rum man ligger. Man mår helt enkelt inte tillräckligt bra för att orka ha koll på någonting annat än när det är dags för medicinintag, lunch, middag, fika och provtagningar.
På onsdagen när jag vaknade mådde jag uruselt. Jag var yr och benen skakade när jag gick. Tempen låg på 37,7 ungefär som tidigare. Personalen beslutade sig för att ta fler blodprover för att utesluta infektion.
Senare på morgonen kom läkaren som varit med vid operationen. Hon berättade att operationen på det hela hade gått bra. Den hade tagit ca 80 minuter och jag hade förlorat ca en halvliter blod, vilket nu förklarade mitt usla blodvärde, ett hb på 96. Men det är tydligen vanligt att man förlorar en del blod när man tar bort myom. Inte så konstigt egentligen om man tänker efter. De är ju muskelknutor som sitter på livmodern där mycket blod samlas.
Mitt myom hade inte suttit på själva livmodern som man först trodde. Det satt däremot på livmodertappen, vilket gör att jag tycker det är ännu konstigare att ingen upptäckt detta tidigare vid gynkontroller. Man gör ju ändå cellprov titt som tätt och detta myom måste ha suttit ett tag. Det var stort som en större grapefrukt och vägde 840 gram. De tog bort både myom och livmoder och sydde ihop slidtoppen med stygn som går bort av sig själv. Sjukskrivning i 4 veckor. Ta det lugnt, inga tunga lyft, inget spring i trappor första veckorna men gärna promenader för att få upp konditionen igen.
Läkaren tyckte jag såg matt och blek ut och ville ta med mig för att göra ett ultraljud. Så stödd på henne gick vi iväg till ett undersökningsrum. Väl där visade det sig att hon ville göra en gynundersökning med vul = vaginalt ultraljud. Att lägga sig i en gynstol är aldrig roligt, men att försöka lägga sig där i stolen nyopererad kan jag säga är det värsta jag varit med om. Väl nere i stolen och benen i luften snurrade det rejält i huvudet. Läkaren tyckte det såg fint ut även om jag blödde en del. Att sedan komma upp igen var än värre än att komma ned. Efteråt satt jag helt utpumpad kvar och det svartnade för ögonen. Läkaren ringde efter förstärkning som gemensamt hjälpte mig tillbaka till mitt rum. Jag mådde uruselt och läkaren sa att jag fick stanna kvar en dag till.
Jag låg i sängen resten av dagen. Som tur var hade jag 3 rumskamrater som höll stämningen uppe. Vi hade väldigt roligt. Skönt att kunna skratta när man mår dåligt. När sedan kvällssköterskan visade sig prata babyspråk och var halvdöv så det ledde till den ena komiska situationen efter den andra blev det ytterligare en sak som förgyllde vår tillvaro.
Tyvärr blev jag dålig på kvällen. Tempen var plötsligt 38,2 och jag skakade som ett asplöv. Mina snälla rumskamrater öppnade fönstret så jag fick lite luft och sedan sov jag bort några timmar. Middagen fick jag bara i mig två tuggor sedan mådde jag för dåligt för att äta. Piggade dock på mig lite inför kvällsfikat och sedan sov jag gott den natten. Vaknade vid fyratiden sjöblöt men allt för matt för att orka göra något åt det. Sov tills nattpersonalen kom och väckte mig vid sextiden och då hade febern gått ned och jag hade 37,1.
Jag kände mig genast mycket bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar