Operation av livmodern görs via bukväggen (abdominell hysterektomi), antingen tvärsnitt eller längssnitt, via slidan (vaginal hysterektomi) eller via titthålsoperation. Om livmodern inte är kraftigt förstorad väljer läkaren oftast vaginal hysterektomi eftersom tillfrisknandet går snabbare. Det kan bli så att en till början operation vaginalt måste avbrytas och fortsätta som en vanlig operation då det kan visa sig att livmodern eller myomen är för stora. Operationen tar mellan 1-2 timmar och du är vanligtvis sövd under ingreppet. Det kan hända att man får ryggmärgsbedövning vid vaginal operation och då är du vaken under ingreppet. När livmodern är bortopererad sys slidtoppen ihop med stygn som försvinner av sig själva.
Du får dropp under och strax efter operationen, men brukar kunna börja äta och dricka några timmar efter förutsatt att du mår bra. Du får mediciner under vårdtiden som motverkar blodproppar och infektioner.
Äggstockarna lämnas oftast kvar för att man ska slippa hamna i för tidigt klimakterium. På livmoderns plats lägger sig tarmarna, och man kan ha lite besvär med just dem ett tag efter operationen. Ägg som bildas från kvarvarande äggstockar löses upp och försvinner utan problem. Menstruationerna upphör helt, men strax efter operationen är det vanligt med sparsamma till måttliga blödningar och ökande flytningar. Det försvinner sedan.
Samliv och känsloliv brukar normalt inte påverkas till det sämre. Men man bör vänta med samlag i ca 4-6 veckor för att slidtoppen ska hinna läka ihop och få tillräcklig styrka. Man får inte heller lyfta tungt, mer än 5 kg, eller annat som är ansträngande. I början är det bra att ta lugna promenader för att få upp konditionen igen efter operationen, men vänta ett par veckor med intensiva gympapass!
Det är inte så vanligt med komplikationer och återbesök är sällan nödvändigt. Men förstoppning, urinvägsinfektioner är sådana komplikationer som ändå händer att man får.
Sjukskrivningstiden varierar dels beroende på typ av operation men också beroende på hur tungt arbete man har. Normalt brukar vaginal hysterektomi ge 2 veckors sjukskrivning och abdominell hysterektomi ca 4 veckors sjukskrivning.
måndag 21 januari 2013
lördag 19 januari 2013
Öm i magen
Nu har det snart gått två veckor sedan operationen och jag blir lite bättre för varje dag. Operationssåret läker fint, värre är det med ställena där de 10 agrafferna suttit. De är fortfarande lite röda och irriterade. Senaste dagarna har jag märkt att nu när såret gör mindre ont så ömmar det mer i magen strax under naveln. Men jag antar att det har att göra med att myomet och livmodern sträckte sig ända dit. Efter operationen har jag som ett 10 cm stort blågult blåmärke just under naveln, och det är där det ömmar som mest. Annars mår jag bra. Lite yr p g a anemi, men jag äter järntabletter. Och så får jag kramp i tarmarna emellanåt - inte så kul. Men det stod i informationen från sjukhuset att man kunde ha tarmbesvär upp till två månader efter operationen så det är väl normalt antar jag.
Igår när jag satt och tittade på tv så kom där en reklam för Libresse. Och då slog det mig plötsligt. Jag kommer aldrig mer behöva mensskydd!!! Senare på kvällen började vi planera för att resa iväg på sportlovet, och då slog det mig igen. Jag behöver inte längre kolla i almanackan om jag har mens då och behöva planera utifrån det. Jag har nog inte fattat vidden av den här operationen än. Jag är fri från menssmärtor, kraftiga blödningar och slipper att tacka nej till evenemang p g a mens. Jag är fri! FRI!!!!
Igår när jag satt och tittade på tv så kom där en reklam för Libresse. Och då slog det mig plötsligt. Jag kommer aldrig mer behöva mensskydd!!! Senare på kvällen började vi planera för att resa iväg på sportlovet, och då slog det mig igen. Jag behöver inte längre kolla i almanackan om jag har mens då och behöva planera utifrån det. Jag har nog inte fattat vidden av den här operationen än. Jag är fri från menssmärtor, kraftiga blödningar och slipper att tacka nej till evenemang p g a mens. Jag är fri! FRI!!!!
torsdag 17 januari 2013
Agraffer borttagna!
När jag kom hem från sjukhuset hade jag med mig en lapp om att jag skulle ta bort agrafferna hos distriktssköterskan. Då reflekterade jag inte så mycket över detta.
Jag har ett operationssår som är ett 20 cm brett bikinisnitt som jag själv inte ser så mycket av. Magen är dessutom öm och svullen efter operationen så det faller sig inte naturligt att titta på såret. Jag insåg dock efter några dagar hemma att agraffer inte är stygn sydda av tråd utan häftklamrar av titan! Jag var alltså nitad inte sydd. Nu kändes det plötsligt lite jobbigt att tänka på borttagningen av dessa. Dottern räknade ut att jag hade 10 st agraffer som ska tas bort. Kul, tänkte jag.
Idag har det gått 10 dagar sedan operation och dags för borttagandet av agrafferna. De har de senaste dagarna kliat och varit lite irriterade så det kändes ju samtidigt skönt att de skulle bort. Men nervöst. Hur ont skulle det komma att göra?
Fick världens gulligaste sköterska. Hon var lugn, pedagogisk och allt gick toppenbra. Jag fick andas in och andas ut samtidigt som hon drog bort dem en efter en. Det var någon som stack till lite eller sved men i övrigt var det faktiskt bättre än att ta bort stygn. Så jag kan nu lugna alla som blir ihophäftade. Det kanske känns lite när de ska tas bort, men det är inget att oroa sig över. Det går så snabbt att man knappt hinner tänka och efteråt är det så underbart skönt att ha blivit av med dem. De är mer till besvär medan de sitter kvar.
Var så glad efteråt att jag var tvungen att fira det hela med en fika. Måste ju öva mig på att återgå till civilisationen igen. Vill börja jobba så snart det är möjligt. Det är ju urtrist att bara sitta hemma och glo.
Jag har ett operationssår som är ett 20 cm brett bikinisnitt som jag själv inte ser så mycket av. Magen är dessutom öm och svullen efter operationen så det faller sig inte naturligt att titta på såret. Jag insåg dock efter några dagar hemma att agraffer inte är stygn sydda av tråd utan häftklamrar av titan! Jag var alltså nitad inte sydd. Nu kändes det plötsligt lite jobbigt att tänka på borttagningen av dessa. Dottern räknade ut att jag hade 10 st agraffer som ska tas bort. Kul, tänkte jag.
Idag har det gått 10 dagar sedan operation och dags för borttagandet av agrafferna. De har de senaste dagarna kliat och varit lite irriterade så det kändes ju samtidigt skönt att de skulle bort. Men nervöst. Hur ont skulle det komma att göra?
Fick världens gulligaste sköterska. Hon var lugn, pedagogisk och allt gick toppenbra. Jag fick andas in och andas ut samtidigt som hon drog bort dem en efter en. Det var någon som stack till lite eller sved men i övrigt var det faktiskt bättre än att ta bort stygn. Så jag kan nu lugna alla som blir ihophäftade. Det kanske känns lite när de ska tas bort, men det är inget att oroa sig över. Det går så snabbt att man knappt hinner tänka och efteråt är det så underbart skönt att ha blivit av med dem. De är mer till besvär medan de sitter kvar.
Var så glad efteråt att jag var tvungen att fira det hela med en fika. Måste ju öva mig på att återgå till civilisationen igen. Vill börja jobba så snart det är möjligt. Det är ju urtrist att bara sitta hemma och glo.
onsdag 16 januari 2013
Hemgång
På torsdagsmorgonen mådde jag mycket bättre. Dagsköterskan kom och tog bort min sårkateter och därmed också den pump med smärtlindring som jag haft. Det blev ett litet hål vid operationssåret som hon täckte med en kompress. Sedan fick jag äntligen gå och duscha.
Benen skakade och det tog en evighet att komma in i duschen. Men så otroligt skönt när det varma vattnet strömmade från duschen och jag fick tvätta av mig de senaste dagarnas sjukhuskänsla. På med rena, privata kläder. Helt slut var jag efter duschen så jag somnade i sängen en stund.
Jag fick lunch på sjukhuset och sedan var det dags för hemgång. Jag hade börjat få värk och fick mina sista alvedon+ipren innan jag gick ut från avdelningen. Det är bara några steg till hissen men de kändes jobbiga att ta. Sedan när jag skulle gå de 50 stegen ut till bilen fick jag pausa flera gånger. Och jag som brukar kunna gå flera mil utan att bli trött!!!
Väl hemma tog jag en kopp té och sedan däckade jag. På kvällen hade jag åter 38 graders feber, men det gjorde ingenting. Jag var bara så glad över att vara hemma igen.
Benen skakade och det tog en evighet att komma in i duschen. Men så otroligt skönt när det varma vattnet strömmade från duschen och jag fick tvätta av mig de senaste dagarnas sjukhuskänsla. På med rena, privata kläder. Helt slut var jag efter duschen så jag somnade i sängen en stund.
Jag fick lunch på sjukhuset och sedan var det dags för hemgång. Jag hade börjat få värk och fick mina sista alvedon+ipren innan jag gick ut från avdelningen. Det är bara några steg till hissen men de kändes jobbiga att ta. Sedan när jag skulle gå de 50 stegen ut till bilen fick jag pausa flera gånger. Och jag som brukar kunna gå flera mil utan att bli trött!!!
Väl hemma tog jag en kopp té och sedan däckade jag. På kvällen hade jag åter 38 graders feber, men det gjorde ingenting. Jag var bara så glad över att vara hemma igen.
tisdag 15 januari 2013
Dag 3 på sjukhuset
Att ligga på sjukhus är som att världen utanför stannar upp. Det enda viktiga är det som händer på den avdelning och i det rum man ligger. Man mår helt enkelt inte tillräckligt bra för att orka ha koll på någonting annat än när det är dags för medicinintag, lunch, middag, fika och provtagningar.
På onsdagen när jag vaknade mådde jag uruselt. Jag var yr och benen skakade när jag gick. Tempen låg på 37,7 ungefär som tidigare. Personalen beslutade sig för att ta fler blodprover för att utesluta infektion.
Senare på morgonen kom läkaren som varit med vid operationen. Hon berättade att operationen på det hela hade gått bra. Den hade tagit ca 80 minuter och jag hade förlorat ca en halvliter blod, vilket nu förklarade mitt usla blodvärde, ett hb på 96. Men det är tydligen vanligt att man förlorar en del blod när man tar bort myom. Inte så konstigt egentligen om man tänker efter. De är ju muskelknutor som sitter på livmodern där mycket blod samlas.
Mitt myom hade inte suttit på själva livmodern som man först trodde. Det satt däremot på livmodertappen, vilket gör att jag tycker det är ännu konstigare att ingen upptäckt detta tidigare vid gynkontroller. Man gör ju ändå cellprov titt som tätt och detta myom måste ha suttit ett tag. Det var stort som en större grapefrukt och vägde 840 gram. De tog bort både myom och livmoder och sydde ihop slidtoppen med stygn som går bort av sig själv. Sjukskrivning i 4 veckor. Ta det lugnt, inga tunga lyft, inget spring i trappor första veckorna men gärna promenader för att få upp konditionen igen.
Läkaren tyckte jag såg matt och blek ut och ville ta med mig för att göra ett ultraljud. Så stödd på henne gick vi iväg till ett undersökningsrum. Väl där visade det sig att hon ville göra en gynundersökning med vul = vaginalt ultraljud. Att lägga sig i en gynstol är aldrig roligt, men att försöka lägga sig där i stolen nyopererad kan jag säga är det värsta jag varit med om. Väl nere i stolen och benen i luften snurrade det rejält i huvudet. Läkaren tyckte det såg fint ut även om jag blödde en del. Att sedan komma upp igen var än värre än att komma ned. Efteråt satt jag helt utpumpad kvar och det svartnade för ögonen. Läkaren ringde efter förstärkning som gemensamt hjälpte mig tillbaka till mitt rum. Jag mådde uruselt och läkaren sa att jag fick stanna kvar en dag till.
Jag låg i sängen resten av dagen. Som tur var hade jag 3 rumskamrater som höll stämningen uppe. Vi hade väldigt roligt. Skönt att kunna skratta när man mår dåligt. När sedan kvällssköterskan visade sig prata babyspråk och var halvdöv så det ledde till den ena komiska situationen efter den andra blev det ytterligare en sak som förgyllde vår tillvaro.
Tyvärr blev jag dålig på kvällen. Tempen var plötsligt 38,2 och jag skakade som ett asplöv. Mina snälla rumskamrater öppnade fönstret så jag fick lite luft och sedan sov jag bort några timmar. Middagen fick jag bara i mig två tuggor sedan mådde jag för dåligt för att äta. Piggade dock på mig lite inför kvällsfikat och sedan sov jag gott den natten. Vaknade vid fyratiden sjöblöt men allt för matt för att orka göra något åt det. Sov tills nattpersonalen kom och väckte mig vid sextiden och då hade febern gått ned och jag hade 37,1.
Jag kände mig genast mycket bättre.
På onsdagen när jag vaknade mådde jag uruselt. Jag var yr och benen skakade när jag gick. Tempen låg på 37,7 ungefär som tidigare. Personalen beslutade sig för att ta fler blodprover för att utesluta infektion.
Senare på morgonen kom läkaren som varit med vid operationen. Hon berättade att operationen på det hela hade gått bra. Den hade tagit ca 80 minuter och jag hade förlorat ca en halvliter blod, vilket nu förklarade mitt usla blodvärde, ett hb på 96. Men det är tydligen vanligt att man förlorar en del blod när man tar bort myom. Inte så konstigt egentligen om man tänker efter. De är ju muskelknutor som sitter på livmodern där mycket blod samlas.
Mitt myom hade inte suttit på själva livmodern som man först trodde. Det satt däremot på livmodertappen, vilket gör att jag tycker det är ännu konstigare att ingen upptäckt detta tidigare vid gynkontroller. Man gör ju ändå cellprov titt som tätt och detta myom måste ha suttit ett tag. Det var stort som en större grapefrukt och vägde 840 gram. De tog bort både myom och livmoder och sydde ihop slidtoppen med stygn som går bort av sig själv. Sjukskrivning i 4 veckor. Ta det lugnt, inga tunga lyft, inget spring i trappor första veckorna men gärna promenader för att få upp konditionen igen.
Läkaren tyckte jag såg matt och blek ut och ville ta med mig för att göra ett ultraljud. Så stödd på henne gick vi iväg till ett undersökningsrum. Väl där visade det sig att hon ville göra en gynundersökning med vul = vaginalt ultraljud. Att lägga sig i en gynstol är aldrig roligt, men att försöka lägga sig där i stolen nyopererad kan jag säga är det värsta jag varit med om. Väl nere i stolen och benen i luften snurrade det rejält i huvudet. Läkaren tyckte det såg fint ut även om jag blödde en del. Att sedan komma upp igen var än värre än att komma ned. Efteråt satt jag helt utpumpad kvar och det svartnade för ögonen. Läkaren ringde efter förstärkning som gemensamt hjälpte mig tillbaka till mitt rum. Jag mådde uruselt och läkaren sa att jag fick stanna kvar en dag till.
Jag låg i sängen resten av dagen. Som tur var hade jag 3 rumskamrater som höll stämningen uppe. Vi hade väldigt roligt. Skönt att kunna skratta när man mår dåligt. När sedan kvällssköterskan visade sig prata babyspråk och var halvdöv så det ledde till den ena komiska situationen efter den andra blev det ytterligare en sak som förgyllde vår tillvaro.
Tyvärr blev jag dålig på kvällen. Tempen var plötsligt 38,2 och jag skakade som ett asplöv. Mina snälla rumskamrater öppnade fönstret så jag fick lite luft och sedan sov jag bort några timmar. Middagen fick jag bara i mig två tuggor sedan mådde jag för dåligt för att äta. Piggade dock på mig lite inför kvällsfikat och sedan sov jag gott den natten. Vaknade vid fyratiden sjöblöt men allt för matt för att orka göra något åt det. Sov tills nattpersonalen kom och väckte mig vid sextiden och då hade febern gått ned och jag hade 37,1.
Jag kände mig genast mycket bättre.
Operation - dag 2
Natten efter operationen är mest ett töcken. Nattpersonalen kom och tog blodtrycket en gång i timmen och någon gång emellanåt behövde jag smärtlindring. Min rumskompis hade mer ont än jag, men å andra sidan hade jag en sårkateter med tillhörande pump med bedövningsmedel instucket i operationssåret så det mildrade ju mina smärtor betydligt.
På morgonen fick vi frukost och sedan togs det blodtryck och några rör med blod. Vid niotiden blev vi bortkopplade från urinkatetern och nu var det meningen att vi skulle kunna gå på toa och kissa själva. Det var på mycket darriga ben som jag gick till tvättrummet med stöd av en sköterska. Samtidigt var det väldigt skönt att upp och röra på sig lite. Men jag blev helt slut av den lilla promenaden. Men det var skönt att få tvätta av sig med blöta handdukar.
Jag tackade nej till morfintabletter. Fick så himla ont i magen av dem. Istället försökte jag klara mig på 2 alvedon och en ipren och det gick rätt bra. Min rumskompis som gjort vaginal operation hade mer ont och fick morfin en gång i timmen. Hon fick citodon utskrivet och planerade att gå hem senare under dagen. Själv hade jag ingen tanke på hemgång, och sköterskorna sa att jag gärna fick stanna till nästa dag.
På eftermiddagen kände jag mig så pigg att jag tog på mig mina egna privata kläder och gick ut i dagrummet och drack té. Det var en enorm befrielse att känna sig så pigg så kort tid efter operationen och jag ringde glatt hem och meddelade att jag skulle få komma hem nästa dag.
På kvällen åkte rumskompisen hem och jag blev ensam en timme. Sedan rullades det in en dagoperationspatient och senare även ytterligare en som opererat fast sitt urinrör efter ett framfall. Det blev genast stökigare på avdelningen och natten blev orolig. Jag sov inte mycket alls. Dels på grund av att jag själv hade svårt att sova, men också för att en av de nya i rummet hade ont och dessutom var väldigt snacksalig. Jag har inget problem med folk som vill prata, tvärtom är det trevligt men inte klockan 3 på natten.
Framåt 5 på morgonen somnade jag äntligen, för att sedan bli väckt klockan 6 av nattpersonalen. Men jag kunde faktiskt somna om då.
På morgonen fick vi frukost och sedan togs det blodtryck och några rör med blod. Vid niotiden blev vi bortkopplade från urinkatetern och nu var det meningen att vi skulle kunna gå på toa och kissa själva. Det var på mycket darriga ben som jag gick till tvättrummet med stöd av en sköterska. Samtidigt var det väldigt skönt att upp och röra på sig lite. Men jag blev helt slut av den lilla promenaden. Men det var skönt att få tvätta av sig med blöta handdukar.
Jag tackade nej till morfintabletter. Fick så himla ont i magen av dem. Istället försökte jag klara mig på 2 alvedon och en ipren och det gick rätt bra. Min rumskompis som gjort vaginal operation hade mer ont och fick morfin en gång i timmen. Hon fick citodon utskrivet och planerade att gå hem senare under dagen. Själv hade jag ingen tanke på hemgång, och sköterskorna sa att jag gärna fick stanna till nästa dag.
På eftermiddagen kände jag mig så pigg att jag tog på mig mina egna privata kläder och gick ut i dagrummet och drack té. Det var en enorm befrielse att känna sig så pigg så kort tid efter operationen och jag ringde glatt hem och meddelade att jag skulle få komma hem nästa dag.
På kvällen åkte rumskompisen hem och jag blev ensam en timme. Sedan rullades det in en dagoperationspatient och senare även ytterligare en som opererat fast sitt urinrör efter ett framfall. Det blev genast stökigare på avdelningen och natten blev orolig. Jag sov inte mycket alls. Dels på grund av att jag själv hade svårt att sova, men också för att en av de nya i rummet hade ont och dessutom var väldigt snacksalig. Jag har inget problem med folk som vill prata, tvärtom är det trevligt men inte klockan 3 på natten.
Framåt 5 på morgonen somnade jag äntligen, för att sedan bli väckt klockan 6 av nattpersonalen. Men jag kunde faktiskt somna om då.
måndag 14 januari 2013
Operationsdagen
Måndagen för exakt en vecka sedan lades jag in på sjukhuset för att operera bort livmoder + myom. Och exakt en vecka senare har jag äntligen fått tillbaka så mycket energi att jag orkar skriva ned lite om mina erfarenheter.
Kvällen innan operationen gick i fastans tecken och ett lavemang typ microlax intogs. De hände inte så mycket mer, jag kände inte av lavemanget nämnvärt och försökte sedan få mig lite sömn. Det var däremot omöjligt. Tror jag dåsade till lite då och då annars nästan klarvaken. Mycket nervös.
Klockan 5 ringde väckarklockan. Jag duschade och drack ett glas saft tio minuter i 6 precis som narkosläkaren sagt att jag skulle göra. Sedan gick jag ut till bilen och blev skjutsad till sjukhuset. Det var nattsvart och väldigt lite trafik. Då började magen göra sig påmind. Precis innanför dörrarna till sjukhuset var jag tvungen att springa på toaletten. Nu kom lavemanget!!! Blev kvar på toan i en kvart ungefär.
Tog hissen upp till avdelningen och klockan var tio minuter i 7. Alldeles lugnt på avdelningen. Nattsköterskorna lyste med sin frånvaro och dagsköterskorna stämplade precis in. Ingen tog någon notis om mig så jag satte mig i väntrummet som de sagt på inskrivningen att jag skulle göra. Några minuter senare kom en kvinna som jag träffat på torsdagen och som skulle genomgå liknande operation som jag. Vi satt där och väntade och väntade och väntade. Vid 7.30 kom äntligen en sköterska och tog oss till ett rum och vi fick var sin sängplats. Sedan skulle kläderna av. Operationsrock på, trosor och strumpor skulle av, men fick vara på tills operationsdags. Jag sprang på toan igen. Det skulle jag bli tvungen att göra fyra gånger till den förmiddagen. Microlax ska ju vara snabbverkande men det verkade inte gälla i mitt fall. Inte förrän nu vände tarmarna sig ut och in.
Sedan var det bara att vänta. Vi fick dropp för att inte bli uttorkade. Ingen visste när bara att vi någon gång under dagen skulle ned till operation. Det blev en mycket lång väntan. Det var nästan tur att jag sovit så dåligt för nu kunde jag åtminstone slumra mellan varven.
Tjugo minuter i 11 fick min rumskompis åka till operation. Hennes livmoder skulle tas ut vaginalt eftersom den inte var så stor som min. Jag räknade på att hennes operation skulle ta någon timme och att det sedan borde vara min tur. Men så var det inte. Min väntan drog ut på tiden. Jag hann sluta vara nervös och istället bli irriterad över att jag aldrig fick komma på operation. Jag kände mig hungrig och irriterad, nästan gråtfärdig. Det var en oerhört jobbig väntan.
Tio minuter över 14 kom sköterskan in och sa att nu var det bråttom - jag skulle genast ned. Snabbt fick jag springa på toa. Slängde i mig en konstig pillercocktail mot värk, illamående och så lugnande. Trosor åkte av och operationsstrumpor åkte på. Så snabbt ned i sängen och rullas ut till hissen. Ett kuvert med mina personuppgifter och antibiotika som skulle tillföras under operationen fick också följa med.
Vid operationssalen fick jag info om var uppvaket låg. Nu började lugnande medlet sätta in och jag kände mig avtrubbad. Inrullad till operation och fick hoppa över och lägga mig på en operationssäng. Sedan skulle jag få en varm mössa på mig. Alla var lugna och snälla. Mössan var varm. Jag fick rabbla personnummer, någon satte in en kateter, jag fick syrgas för att höja syret i blodet och sedan sa de god natt och sprutade in narkosmedlet i armen på mig. Nattsvart.
Minns att jag vaknade av röster och visste genast att jag var på uppvaket. Det var varmt, mjukt och jag var jättetrött och somnade om igen. Nästa gång som jag vaknade försökte jag titta upp. En sköterska kom och frågade om jag hade ont.
Nej, inte ont bara kissnödig. Det kan du inte vara sa hon eftersom du har en kateter som tar hand om det. Det är nog smärta du känner och så tryckte hon i mig morfin, och jag slutade vara kissnödig.
De kopplade bort syrgasen och tog mitt blodtryck, vilket de sedan sprang och gjorde flera gånger under tiden jag låg kvar. Gud så trött jag var. Jag sov bort flera timmar på uppvaket. Fick komma tillbaka till avdelningen vid halv sju på kvällen. Mer morfin, mer sova, sedan några tabletter av något slag, lite vatten. Vid niotiden fick jag äntligen äta lite. Det blev saftsoppa och en smörgås. Sedan sova, sova, sova och så smärtlindring när det behövdes. Måndagen gick mot sitt slut.
Kvällen innan operationen gick i fastans tecken och ett lavemang typ microlax intogs. De hände inte så mycket mer, jag kände inte av lavemanget nämnvärt och försökte sedan få mig lite sömn. Det var däremot omöjligt. Tror jag dåsade till lite då och då annars nästan klarvaken. Mycket nervös.
Klockan 5 ringde väckarklockan. Jag duschade och drack ett glas saft tio minuter i 6 precis som narkosläkaren sagt att jag skulle göra. Sedan gick jag ut till bilen och blev skjutsad till sjukhuset. Det var nattsvart och väldigt lite trafik. Då började magen göra sig påmind. Precis innanför dörrarna till sjukhuset var jag tvungen att springa på toaletten. Nu kom lavemanget!!! Blev kvar på toan i en kvart ungefär.
Tog hissen upp till avdelningen och klockan var tio minuter i 7. Alldeles lugnt på avdelningen. Nattsköterskorna lyste med sin frånvaro och dagsköterskorna stämplade precis in. Ingen tog någon notis om mig så jag satte mig i väntrummet som de sagt på inskrivningen att jag skulle göra. Några minuter senare kom en kvinna som jag träffat på torsdagen och som skulle genomgå liknande operation som jag. Vi satt där och väntade och väntade och väntade. Vid 7.30 kom äntligen en sköterska och tog oss till ett rum och vi fick var sin sängplats. Sedan skulle kläderna av. Operationsrock på, trosor och strumpor skulle av, men fick vara på tills operationsdags. Jag sprang på toan igen. Det skulle jag bli tvungen att göra fyra gånger till den förmiddagen. Microlax ska ju vara snabbverkande men det verkade inte gälla i mitt fall. Inte förrän nu vände tarmarna sig ut och in.
Sedan var det bara att vänta. Vi fick dropp för att inte bli uttorkade. Ingen visste när bara att vi någon gång under dagen skulle ned till operation. Det blev en mycket lång väntan. Det var nästan tur att jag sovit så dåligt för nu kunde jag åtminstone slumra mellan varven.
Tjugo minuter i 11 fick min rumskompis åka till operation. Hennes livmoder skulle tas ut vaginalt eftersom den inte var så stor som min. Jag räknade på att hennes operation skulle ta någon timme och att det sedan borde vara min tur. Men så var det inte. Min väntan drog ut på tiden. Jag hann sluta vara nervös och istället bli irriterad över att jag aldrig fick komma på operation. Jag kände mig hungrig och irriterad, nästan gråtfärdig. Det var en oerhört jobbig väntan.
Tio minuter över 14 kom sköterskan in och sa att nu var det bråttom - jag skulle genast ned. Snabbt fick jag springa på toa. Slängde i mig en konstig pillercocktail mot värk, illamående och så lugnande. Trosor åkte av och operationsstrumpor åkte på. Så snabbt ned i sängen och rullas ut till hissen. Ett kuvert med mina personuppgifter och antibiotika som skulle tillföras under operationen fick också följa med.
Vid operationssalen fick jag info om var uppvaket låg. Nu började lugnande medlet sätta in och jag kände mig avtrubbad. Inrullad till operation och fick hoppa över och lägga mig på en operationssäng. Sedan skulle jag få en varm mössa på mig. Alla var lugna och snälla. Mössan var varm. Jag fick rabbla personnummer, någon satte in en kateter, jag fick syrgas för att höja syret i blodet och sedan sa de god natt och sprutade in narkosmedlet i armen på mig. Nattsvart.
Minns att jag vaknade av röster och visste genast att jag var på uppvaket. Det var varmt, mjukt och jag var jättetrött och somnade om igen. Nästa gång som jag vaknade försökte jag titta upp. En sköterska kom och frågade om jag hade ont.
Nej, inte ont bara kissnödig. Det kan du inte vara sa hon eftersom du har en kateter som tar hand om det. Det är nog smärta du känner och så tryckte hon i mig morfin, och jag slutade vara kissnödig.
De kopplade bort syrgasen och tog mitt blodtryck, vilket de sedan sprang och gjorde flera gånger under tiden jag låg kvar. Gud så trött jag var. Jag sov bort flera timmar på uppvaket. Fick komma tillbaka till avdelningen vid halv sju på kvällen. Mer morfin, mer sova, sedan några tabletter av något slag, lite vatten. Vid niotiden fick jag äntligen äta lite. Det blev saftsoppa och en smörgås. Sedan sova, sova, sova och så smärtlindring när det behövdes. Måndagen gick mot sitt slut.
torsdag 10 januari 2013
Hemma igen!
Tänkte inte skriva så många rader men bara tala om att operationen gick bra och jag nu är hemma igen. Fruktansvärt trött men det blir hela tiden bättre. När jag orkar kommer jag skriva mer i detalj om själva ingreppet och mina dagar på sjukhus.
Ta väl vara på er!
Ta väl vara på er!
söndag 6 januari 2013
Nervöst
Nu mina vänner är det inte långt kvar till operationen. Om 12 timmar ska jag vara i väntrummet på gyn, nyduschad och redo för att få på mig sjukhuskläder. Jag är så fruktansvärt nervös nu!!!!
Ikväll har jag intagit en god middag tillsammans med familjen. Jag får visserligen äta ända fram till klockan 24 i natt, men jag tror jag klarar mig efter en stadig middag. Kan hända blir det någon macka vid 22-tiden. Dricka te, kaffe, saft och vatten får jag göra fram till klockan 6 imorgon bitti. Narkosläkaren tyckte jag skulle dricka ett glas saft strax innan klockan 6 för att få i mig lite socker.
Innan jag går och lägger mig ska jag ha tagit ett litet lavemang, typ microlax, och sedan duscha och tvätta håret. Imorgonbitti ska jag återigen duscha. Sängkläder och andra kläder måste vara rena så det blir till att byta i sovrummet ikväll. Väckarklockan kommer ställas på 5 för att jag ska hinna i tid till klockan 7. Sedan får vi se hur lång tid jag måste vänta på operation. Hade jag varit först ut till operation skulle de ha talat om det för mig på inskrivningen i torsdags. Ingen sa något så förmodligen är det någon eller några före. Jag kommer få lugnande och alvedon innan jag ska ned till operation. Det kommer behövas!
Håll tummarna!
Ikväll har jag intagit en god middag tillsammans med familjen. Jag får visserligen äta ända fram till klockan 24 i natt, men jag tror jag klarar mig efter en stadig middag. Kan hända blir det någon macka vid 22-tiden. Dricka te, kaffe, saft och vatten får jag göra fram till klockan 6 imorgon bitti. Narkosläkaren tyckte jag skulle dricka ett glas saft strax innan klockan 6 för att få i mig lite socker.
Innan jag går och lägger mig ska jag ha tagit ett litet lavemang, typ microlax, och sedan duscha och tvätta håret. Imorgonbitti ska jag återigen duscha. Sängkläder och andra kläder måste vara rena så det blir till att byta i sovrummet ikväll. Väckarklockan kommer ställas på 5 för att jag ska hinna i tid till klockan 7. Sedan får vi se hur lång tid jag måste vänta på operation. Hade jag varit först ut till operation skulle de ha talat om det för mig på inskrivningen i torsdags. Ingen sa något så förmodligen är det någon eller några före. Jag kommer få lugnande och alvedon innan jag ska ned till operation. Det kommer behövas!
Håll tummarna!
fredag 4 januari 2013
Kräksjuka
Har lyckats hålla både mig och familjen friska under hela julhelgen. Men så i natt kräktes yngsta dottern. Varför???
Har väntat på den här operationen sedan i september och ställt in mig på den. Jag brukar inte bli sjuk så jag hoppas att så inte sker den här gången heller. Och att ingen annan i familjen heller blir sjuk eftersom det då krånglar till barnvaktsfrågan.
Har väntat på den här operationen sedan i september och ställt in mig på den. Jag brukar inte bli sjuk så jag hoppas att så inte sker den här gången heller. Och att ingen annan i familjen heller blir sjuk eftersom det då krånglar till barnvaktsfrågan.
torsdag 3 januari 2013
Inskrivning
Idag var jag klockan 8 på sjukhuset för att göra undersökningar och skrivas in inför operationen på måndag. Och man får ju vara glad att man inte är sjukhusrädd. För jag vet inte om jag vågat mig tillbaka efter dagens strul annars. Som tur är vet jag att det inte brukar vara så här annars.
Men det började med att jag fick sitta och vänta i 40 minuter och sedan fick jag träffa en sköterska som inte brukar ha hand om inskrivningspatienter. Men den ansvarige var sjuk så hon tog det istället, vilket väl gick ganska bra. Jag fick berätta min sjukdomshistoria och sedan fick jag ta prover som jag redan tidigare tagit, men för säkerhetsskull skulle ta igen. Det blev tre rör med blod. Sedan skulle det lyssnas på hjärtat, tas puls och sedan blodtryck. Sedan fick jag sätta mig och fylla i en blankett som jag redan tidigare har fyllt i, men för säkerhets skull skulle fylla i igen.
Ny väntan medan ansvarig läkare som jag skulle träffa försvann iväg med en annan patient. Sedan kom den tidigare sköterskan och frågade om jag möjligtvis sett till läkaren och jag svarade att jag sett henne. Så kom en annan sköterska och frågade samma sak och sedan följde sköterskan med mig upp till en annan avdelning där jag skulle vänta på läkaren. Då kom hon plötsligt på att mina papper var kvar nere på andra avdelningen och sprang och hämtade dem. Sedan väntade jag i en knapp timme innan läkaren kom.
Läkaren tog med mig in i ett rum där hon på en gång frågade vad jag gjorde där = vad jag hade för besvär. Jag tänkte att det borde hon väl kunnat ha läst på eftersom hon hade min journal på datorn, men jag berättade ändå. Hon ställde frågor angående cellprover och annat som jag inte tyckte att jag som patient skulle behöva hålla reda på men svarade så gott det gick. Hon kollade för säkerhets skull i datorn. Så bestämde hon sig för att hon skulle undersöka mig lite så hon lyssnade på mitt hjärta, mina lungor och tog min puls. Sedan skulle hon ringa en operationsläkare och rådgöra lite inför min operation. Men så ändrade hon sig igen och bestämde sig för att göra mer undersökning och kolla in mitt operationsärr från ett tidigare kejsarsnitt. Sedan ringde hon läkaren. Efter det så ville hon göra en mer grundläggande gynekologisk undersökning för att bilda sig en egen uppfattning så då fick vi gå till ett annat undersökningsrum. Efter mycket om och men konstaterade hon: "Jo, du behöver opereras. Har du fått någon operationstid?"
För det första kan man ju undra vad ett inskrivningssamtal är om man inte redan har fått en tid för operation. Och har man väl ett inskrivningssamtal så har väl ändå remitterande läkare redan beslutat att det är nödvändigt med en operation. Men jag kanske har fel.
Nåja, färdig där och fick ned till första avdelningen igen. Väl där fick jag veta att jag inte skulle vara där utan på våning ett.
"Du har väl dina papper?"
Nej, det hade jag inte för dem hade läkaren behållit. Fick iallafall gå till våning ett och vänta i väntrummet där. Sköterskan kom så småningom med mina papper. Sedan väntade jag väl 20 minuter och så kom en narkosläkare.
"Hej, hej, och vad är ditt problem?"
Än en gång fick jag dra min sjukdomshistoria, svara på samma frågor som tidigare och så lyssnade han på mitt hjärta, mina lungor och tog min puls. Sedan var det klart om jag inte hade några fler frågor. Just då kände jag att jag inte hade det. Men innan jag fick gå frågade han:
"Har du tagit alla prover?"
Men hur ska jag kunna veta det???!!! Jag har tagit tre rör blod. Det stod visserligen i kallellsen att de också skulle göra ett EKG men det kanske är bortkastat när 3 personer lyssnat på hjärtat och kollat pulsen?
I vilket fall gick jag hem. Har inte hört något från sjukhuset så det var väl okej. Hoppas det inte är lika virrigt på måndag.
Men det började med att jag fick sitta och vänta i 40 minuter och sedan fick jag träffa en sköterska som inte brukar ha hand om inskrivningspatienter. Men den ansvarige var sjuk så hon tog det istället, vilket väl gick ganska bra. Jag fick berätta min sjukdomshistoria och sedan fick jag ta prover som jag redan tidigare tagit, men för säkerhetsskull skulle ta igen. Det blev tre rör med blod. Sedan skulle det lyssnas på hjärtat, tas puls och sedan blodtryck. Sedan fick jag sätta mig och fylla i en blankett som jag redan tidigare har fyllt i, men för säkerhets skull skulle fylla i igen.
Ny väntan medan ansvarig läkare som jag skulle träffa försvann iväg med en annan patient. Sedan kom den tidigare sköterskan och frågade om jag möjligtvis sett till läkaren och jag svarade att jag sett henne. Så kom en annan sköterska och frågade samma sak och sedan följde sköterskan med mig upp till en annan avdelning där jag skulle vänta på läkaren. Då kom hon plötsligt på att mina papper var kvar nere på andra avdelningen och sprang och hämtade dem. Sedan väntade jag i en knapp timme innan läkaren kom.
Läkaren tog med mig in i ett rum där hon på en gång frågade vad jag gjorde där = vad jag hade för besvär. Jag tänkte att det borde hon väl kunnat ha läst på eftersom hon hade min journal på datorn, men jag berättade ändå. Hon ställde frågor angående cellprover och annat som jag inte tyckte att jag som patient skulle behöva hålla reda på men svarade så gott det gick. Hon kollade för säkerhets skull i datorn. Så bestämde hon sig för att hon skulle undersöka mig lite så hon lyssnade på mitt hjärta, mina lungor och tog min puls. Sedan skulle hon ringa en operationsläkare och rådgöra lite inför min operation. Men så ändrade hon sig igen och bestämde sig för att göra mer undersökning och kolla in mitt operationsärr från ett tidigare kejsarsnitt. Sedan ringde hon läkaren. Efter det så ville hon göra en mer grundläggande gynekologisk undersökning för att bilda sig en egen uppfattning så då fick vi gå till ett annat undersökningsrum. Efter mycket om och men konstaterade hon: "Jo, du behöver opereras. Har du fått någon operationstid?"
För det första kan man ju undra vad ett inskrivningssamtal är om man inte redan har fått en tid för operation. Och har man väl ett inskrivningssamtal så har väl ändå remitterande läkare redan beslutat att det är nödvändigt med en operation. Men jag kanske har fel.
Nåja, färdig där och fick ned till första avdelningen igen. Väl där fick jag veta att jag inte skulle vara där utan på våning ett.
"Du har väl dina papper?"
Nej, det hade jag inte för dem hade läkaren behållit. Fick iallafall gå till våning ett och vänta i väntrummet där. Sköterskan kom så småningom med mina papper. Sedan väntade jag väl 20 minuter och så kom en narkosläkare.
"Hej, hej, och vad är ditt problem?"
Än en gång fick jag dra min sjukdomshistoria, svara på samma frågor som tidigare och så lyssnade han på mitt hjärta, mina lungor och tog min puls. Sedan var det klart om jag inte hade några fler frågor. Just då kände jag att jag inte hade det. Men innan jag fick gå frågade han:
"Har du tagit alla prover?"
Men hur ska jag kunna veta det???!!! Jag har tagit tre rör blod. Det stod visserligen i kallellsen att de också skulle göra ett EKG men det kanske är bortkastat när 3 personer lyssnat på hjärtat och kollat pulsen?
I vilket fall gick jag hem. Har inte hört något från sjukhuset så det var väl okej. Hoppas det inte är lika virrigt på måndag.
tisdag 1 januari 2013
Nedräkning
Den 3 januari ska jag skrivas in på sjukhuset. Då ska jag genomgå olika sorters undersökningar och få träffa den läkare som ska genomföra operationen. Shit det börjar närma sig. Detta som jag väntat på så länge ska nu bli av. Är jättenervös. Värst är att bli sövd, jag gillar inte det. Har blivit det en gång tidigare - vid ett kejsarsnitt. Men då var det ett akut snitt och då hann jag inte tänka så mycket. Nu ska jag ligga och vänta i timmar innan. Usch och fy. Jaja, det är ett tag kvar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)